Lars Winterdäck

Det skär i hjärtat att behöva säga detta. Men imorrn så spelar Lars Winnerbäck på Bergsåkers IP i Sundsvall och jag kommer att missa det =( Det känns inte så roligt. Detta blir den första Winnerbäck konsert i sundsvall sen typ 2002 jag missar =(
Åh vad jag hade velat vara där. Vad jag hade velat stå längst fram vid staketen och hoppat ock skrikit. Vad jag hade velat stå där och trängas med alla andra fans i total extas. Jag hade så gärna velat sjunga med i alla sånger för full hals. Så gärna dansa som en galning till de fartigare låtarna och gunga med i takten till de lugnare.
Att få stå där och för allt vad jag är värd skandera "LASSE LASSE LASSE" med resten av publiken. Få höra alla låtar från Daugava blandas upp med de lite äldre. Hoppa till Farväl Jupiter, sluta ögonen och känna hur Min Helande Tröst sköljer över mig. Känna den blandade känslan av irritation och extas när Lasses messt uttjatade låt Kom Änglar drar igång. Ingen LW spelning är komplett utan Kom Änglar. Man riktigt känner hur sönderspelad den är, men samtidigt så känner man varför den är det, den är hans största av en anledning och hur less man än är på den när man sitter vid datorn eller cdn så vet man när man hör den live att den är stor, den är värd att vara med på alla spelningar överallt i alla tider.
Att få va med och ljubla i Elden och Du Hade Tid, vad underbart det vore.
Höra Timglas dra igång och bara glömma allt som finns och alla runt omkring och bara känna låten vibbrera i hela kroppen, blunda och känna hur tårarna börjar sippra fram, och sedan gråta sig igenom hela låten.
Vad jag hade velat vara där.

Men nu blir det inte så. Nu blir ja här i Byn istället. Får blir att smälla upp en sjukligt lång spelningslista med bara Lasses låtar på datorn och efter bästa förmåga försöka återskapa den känslan som bara en konsert med Lars Winnerbäck kan inge. Lyssna så studioversionerna och minnas alla de konserter jag ändå har vare på.
Minnas första gången ja såg han live, trött efter en träning sprang vi över te Tonhallen, intog våra sittplatser och med förväntan i blicken såg vi Elin Sigvardsson agera förband och sedan fick jag för första gången uppleva storheten i en Winnerbäck konsert. På den tiden var jag ung och naiv, livet var en lek, nästan inga bekymmar fanns i världen. Sen dess har jag vuxe upp lite. Livet har nyanserats och förändrats. Men Lasses låtar är konstanta.
Konserten i Uppsala. Roadtripen ner, nytaget körkort, lånad bil. Första långkörningen utan att ha den gröna "ÖVNINGSKÖRNING"-skylten på bilen. Ett fullpackat Sudenternas IP. Mikael Wiehe som förband. För första gången grät jag till Timglas.
Födelsedagskonserten, Cloetta Center i Linköping. Tog sjukdag från skolan för att kunna åka ner. Åkte ensam, men vad gör det, när man hade den messt legendariska konserten nånsin i sikte. Komma tidigt te arenan, få krama Anna och Idde. Sen känslan i hela konserten. Ren och total extas. Gästartister b.la Håkan, Dregen och Anna Ternheim. Publiken som sjöng "Ja må du leva" för den nyblivna 30åringen. Minne för livet.
Höstturnén förra året. Jag och Sir Aj till Göteborg. Underbar helg som kröntes med en underbar konsert. Tidigt åkte vi ner te Lissebergshallen. Blåvitt var nyblivna vinnare av fotbollsallsvenskan. Den tokiga Stockholmaren i kön. "Winnerbäck+Kladdkaka=SANT" klottrat på väggen (nej, såklart inte av oss...). Förvåningen när Lasse innan konserten komme rut och skakar hand med oss som står längst fram, euforin som följde på detta. Mellansnacket om Räven.

Bara nåra av de konserter med Winnerbäck jag upplevt, fler finns att minnas. Så jag får helt enkelt minnas de och leva på de minnena när jag sitter här i min läga i min ensamhet och är bitter över att jag inte kan ta mig till sundsvall och upleva min största idol genom alla tider live ännu en gång.
Det kommer fler chanser. Fler turnéer och förhoppningsvis fler skivor.
Men nog känns det tungt att missa konserten, det gör det =(