Destination Okänd.

Nu kommer inlägget jag har drage på ett tag, har kännts bra att inte publicera det än. Även om själva budskapet knappats är nån hemlighet längre så har det som för mig blive som så att saker inte är officiella förrän de publiceras på min blogg. Därför har det kännts rätt att dra på detta en tid, men nu är det nog dags att en gång för alla göra det offentligt.
Nu är det den 10de Augusti, jag sitter i min lägenhet i Byn och skriver detta. Från och med den 1sta September så kommer jag sitta i Sundsvall och skriva blogg.
Den 31 Augusti är min sista arbetsdag i Byn. Jag kommer vid kommande månadsskifte att sluta min tjänst som ungdomsledare i Edsbyns Missionsförsamling. Anledningarna till detta beslut kommer jag inte att lägga upp på bloggen eftersom jag inte ser att det är relevant att göra tillgängligt för allmänheten, fråga mig om privat om Du verkligen vill veta, men ja garanterar inte att ja kommer svara. Vad ja däremot kan säga är att det är ett ömsesidigt beslut från både min och församlngens sida då vi tror att det är det bästa för båda parter. Det är inga hard feelings, inget bråk eller nåt sånnt, men vi tror att det ligger i bådas intresse att jag avgår.
Jag har trivts i Byn, jag kommer ta med mig många erfarenheter härifrån, possitiva som jag sparar i mitt hjärta och mindre possitiva som jag tar till vara på, processar och förhoppningsvis lär mig nåt av.
Jag tror att jag har vuxit en del som människa i Edsbyn, jag har lärt mig mkt om mig själv som jag hittils inte har behövt kunna. Jag har utvecklats i mitt yrke som ungdomsledare och församlingsarbetare. Framför allt har jag vuxit i mitt liv som kristen, jag känner att jag nu är närmare Gud än vad jag har varit hittils. Visserligen vandrar man alldrig klart vägen med Gud, men växer aldrig upp till en "färdig" kristen, vägen med Gud är oändlig och hur mkt man än växer så kan man alltid växa mer, men ett litet steg till känner jag att jag har tagit. Speciellt i bönen har jag funnit en fördjupad trygghet. Den personliga bönen som jag ber hemma i min ensamhet har kommit offtare och mer från hjärtat än från språkcentrat i hjärnan. Jag förlitar mig mer på Gud nu än för ett år sedan, nu kan jag känna mig komfortabel med att lämna min väg åt Herren, jag har inte längre lika stort behov av att själv lösa allt som kommer upp utan kan lämna över mna bördor på Herren och leva i vissheten om att Han leder mig på de vägar som är bäst för mig.
Även i den "offentliga" bönen har jag vuxit tror jag. Nu är jag mkt mer komfortabel med att leda andra i bön, t.ex under andakter eller i gudstjänster. Förr var jag alltid lite rädd för att leda bön eftersom jag inte visste hur jag skulle formulera mig så att alla kände sig delaktiga och kunde förstå. Nu har jag släppt det, nu låter jag bara orden rinna ur munnen, rakt från hjärtat, jag säger det som kommer för mig och lever med vetskapen om att Herren inte behöver fina formuleringar och stark retorik. Han vet vad jag vill säga iaf.

Jag kommer sakna barnen i mina grupper. Jag älskar er, det är med sorg i hjärtat som jag lämnar er. Ni är en del av mig nu, jag kommer aldrig att glömma er, ni har alltid en plats i mitt hjärta. Ni har gett mig så mkt under denna tid, ni har lärt mig så mkt. Jag bara hoppas att jag oxå har kunnat ge er nåt tillbaka. För mig har ni vare så mkt mer än barn jag jobbar med, ni har vare mitt ljus, mitt hopp, min kraft. Studerna med er har varit fantastiska, ni har gett mig stunderna i veckan som man ser fram emot. Varje sekund med er har varit som den underbaraste fest. Jag kommer sakna er så otroligt mkt. Er ungdomsledare är jag alltid, behöver ni nånsin en vän, nån att prata med, dela er glädje med, gråta med eller bara snacka strunt ett tag så finnes jag alltid där för er. Ni är hjältar. Mina hjältar.

Nu hägrar Sundsvall, sysselsättning okänd. Men jag ser hoppfullt på framtiden. Det blir en ny förutsättning, jag kommer inte längre va ungdomsledare. Men den som är villig att jobba från grunden kommer alltid att hitta nåt att göra om det så är att städa toaletter eller sälja korv i ett skjul på stan. Nu handlar det bara om att blicka framåt, spara "dåtiden" i minnet men fästa blicken på det som komma skall. I den närbelägna framtiden är det att flytta in hos föräldrarna igen, sedan får vi se vad som händer. Men ett är säkert, den här gången så stannar jag i min barndoms stad en längre tid.
Sundsvall here I come!

Bless