Simning!

Har jag förstått saken rätt så drog simmarna iväg te SM idag. Då måste jag ju be att få önska mina kära fd klubbkamrater i Sundsvalls Simsällskap lycka till. Kom igen nu, simma fort =)
Saknar ju nästan tiden som aktiv simmare lite. Simningen kommer alltid att sitta i blodet på nåt sätt. En gång simmare, alltid simmare. Dock just nu skulle jag inte ens platsa i startlistan på Lilla Sälsimmet känner jag. Så det känns som att en comeback är rätt längt borta. Men men med vilja går allt.
Simning är inte en idrott, det är en livsstil. Simhallen är ett "andra hem". Shiet, skulle inte ens vilja gissa på hur många timmar som jag har spenderat i simhallar och badhus. simningen blir som livet typ. Är man inte i skolan så är man troligen i eller på väg till simhallen. Umgås man med nån på en ledig dag så är det troligen simmare. Man tänker simning, man pratar simning. Simningen blir ens sociala liv. Simningen blir det som upptar ens tankar. Bassängen är stälet där man agerar ut sin glädje när man är glad. Det är i vattnet man tar ut sin ilska när man är arg. När man är ledsen så låter man clouret blanda upp tårarna. Det är med huvudet under ytan och musklerna jobbandes för att ta en framåt som man löser alla problem man har. Undrar hur många uppsattser eller blogginlägg som haft sin tillkomst i bassängen. Finns ju inte så mkt annat man kan göra när man ligger där och nöter av meter efter meter, bara tänka typ. ja menar det är ju inte så att man kan kommunicera med nån precis.
simningen är avslappning och glädje. Simningen är allt. Så mkt mer än bara en idrott.
Ibland hatade jag den, undrade varför jag höll på med skiten. Ville bara lägga ner verksamheten typ. Men nu när jag vare utan simningen i mer eller mindre 2 år så har jag för länge sedan insett hur mkt jag saknar och älskar den. Tiden i SSS var kanske jobbig på så sätt att man inte hade mkt tid över te annat och alltid ver mer eller mindre trött eftersom man gick från träningen till träning som en tomte på julafton. MEn samtidigt var det på nåt sätt en enkel tid. Inga bekymmer likcom. Allt var redan utstakat. Man visste vad man skulle göra. Man visste vad som föräväntades. Målet var klart. Allt strävade till att på ett så snabbt sätt som möjligt klara av de där hemska 1500 meterna som var min specialdistans. Och livet var enkelt inrutat, träna och träna och träna ännu mer för att nå det målet.
Simsällskapet var som livet i miniatyr typ. Det var vänskap, broderskap, gemensamhet, falskspel, intriger, bråk, kärlek, hat, men framför allt tillhörighet.
Som medlem i Sundsvalls Simsällskap kanske man inte alltid kom överens med alla eller kanske inte ens tycktes om av alla, men man var aldrig ensam. När man stog där bakom startpallen så hade man alltid hela klubbens stöd i ryggen. Folket som i privatlivet kunde snacka skit och hellst skulle se att vi itne hade med varandra att göra skrek typ lungorna ur sig för att visa stöd och peppa till bra resultat. På tävlingar var vi alla bröder och systrar. Det var vi mot världen. Vi var Sundsvallare, vi var bäst och vi visste om det, och vi skulle visa världen att vi minsann var nåt speciellt.
Jag älskade det. Jag levde för de där stunderna. Gå inmars till mästerskap och när man gick förbi resten av klubben så dånade öronbedövande stödet ut, och man växte flera meter mentalt och visste att man var del av en stolt idrottstradition.
Simma kvallopp och alla som hoppa runt på kanten och skrek och viffta med armarna som tokar. Det var kärlek.

Detta är avskedsinlägget till min aktiva tid som simmare. Har visserligen inte varit aktiv på 2 år, men det har inte slagit mig förrän nu att jag aldrig mer kommer få uppleva de där stunderna som aktiv tävlingssimmare. Jag kommer aldrig mer känna den dövande tröttheten blanda sig med lyckan efter ett bra lopp på en tävling igen. Jag kommer aldrig mer trycka tillbaka trårarna efter en misslyckad tid på en liten skittävling igen. Aldrig mer ha långa taktiksamtal me Hasse inför ett mästerskapslopp. Aldrig mer känna stämningen inför en lagkapp. Aldrig mer bära hela lagkappslagets stolthet på ryggen inför en slutsträcka på lagkapp. Åh vad jag älskade de där sistasträckorna. Jag var självskriven som slutman i lagen jag ingick i, alla har en sträcka man trivs bäst i på lagkapper. Jag älskade att få avsluta.

Men nu är det en avklarad del i mitt liv. Jag saknar det och jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskade det. Men svunnen tid kommer aldrig tillbaka. I hjärtat är jag fortfarande simmare, men om mitt liv kommer att innehålla simning i framtiden så kommer det vara i roll på kanten, som tränare. Jag har insett det nu.
Så härmed tar jag officiellt farväl av min tid som aktiv simmare. Vi ses på kanten kära vänner.

(Ok jag vet, kanske inte större läsglädje för er läsare, men det var viktigt för mig att få skriva det...)

Bless