Minnen

Måste dra upp ett inlägg nu bara för sakens skull. Måste spara denna känsla.

Ni vet det bitterljuva avskedets känsla. När man lämnat av alla som var med, och man äntligen har kommit hem. Bittert eftersom det är slut. Tiden har drage förbi, allt roligt vi gjorde är nu bara minnen i mitt huvud. Men ljuvt för att man har kommit "hem".
Känslan när man skiljs åt efter en resa. Att pränta in alla ansikten precis som de såg ut när man skiljdes åt. Vad man sa. Vad man tänkte när man drog vidare till sin egen slut destination. Alla smådetaljer som gör att även om man tappar kontakten med personen och människan i fråga kanske försvinner i minnets bakvatten nånstans så finns den ändå kvar i mitt huvud, precis som h*n såg ut när vi skiljdes efter resan.
Det är en lite sorglig känsla, eftersom det nu som sagt bara är minnena kvar. Men minnen kan man gå långt på, och just det att vissa minnen håller man fast vid vad som än händer i livet.
Jag kommer aldrig glömma Steffi när hon sprang te bussen mot Stockholm i Nyköping. Folden när hon gick te bussen mot Linköping. Siri som går från bilen mot de tomma gatorna i Sundsvall kommer för alltid att vara en präglad bild i mitt minne. Johannas avsked på Alnön är evigt. Maris ansikte när hon släppt av mig i Dalen. Dessa personer och dessa ansiken kommer för evigt att betyda nåt för mig. För evigt finnas med mig. Personer kommer och går i ens liv, de kan lämna djupa eller ytliga spår i ens medvetande, men det är dessa små minnen, dessa små detaljer som gör att man aldrig helt kan glömma de.
Jag kanske glömmer resan te Polen med Steffi, Floden, Siri, Johanna och Mari. Jag kanske glömmer vad vi gjorde och vad vi kände. Jag kan glömma all glädje vi delade och de stunder som var jobbigare. Men minnet av de när vi skildes åt kommer jag bära med mig till den dag jag dör. Och varje gång jag tar fram dessa bilder ur mitt medvetandes grummliga bakvatten så kommer jag veta att Vi var i Polen. Vi var där, och vi hade sjukligt roligt. Jag kommer att veta att för 5 dagar i våra liv var vi kungar och drottningar. I 5 dagar styrde vi världen. Vi siktade mot toppen, och när vi nådde solen så brändes vi inte. Vi strålade med den.
6 personer, 5 dagar och 1 legend.

Legenden kommer att leva vidare. Joel, Mari, Siri, Johanna, Steffi och Lisa i Polen. Minne för livet.

Bless